
Mauricio Rodriguez ville bara bli färdig med sina studier i statsvetenskap med inriktning förvaltning på Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Han drömde om ett arbete som kommunaltjänsteman. När han äntligen hade det färska examensbeviset i hand, gick han förbi institutionen för att säga hej. Där stötte han på Ulla Nylin från International Mobility Office, och några månader senare befann han sig som praktikant på World Food Program (WFP) i Rom.
– Jag tänkte att det kunde vara bra med vad som helst i mitt CV för att hjälpa mig att få det där kommunjobbet.
Mauricio kom till WFP, som bistår människor med mat vid katastrofer världen över, i januari 2008. Då var det mat- och bränslekris, och det drabbade WFP som fick fruktansvärt mycket att göra, hade dåligt med pengar och anställningsstopp.
– Ulla Nylin hade berättat att alla som åkt till WFP hade fått jobb där efter avslutad praktik. Jag skulle ju ha ett kommunjobb och hade inga planer på att stanna mer än mina sex månader, men det gjorde ändå att jag kände mig pressad över att jag säkert skulle vara den första som inte blev erbjuden att fortsätta. Men anställningsstoppet gjorde att jag slappnade av. Om jag inte fick förlängt hade det ju inte med mig att göra.
Det var ingen som hann ge Mauricio någon introduktion. Det var bara att sätta igång och arbeta.
– Det var mitt första kontorsarbete och det var stor skillnad mot mina tidigare jobb som brevbärare och vid bandet på Volvo. Men jag kände inga direkta krav på mig och tänkte att jag bara skulle försöka avlasta mina kollegor så gott det gick. Och efter ett tag kände jag att det här klarar jag ju!
Han gillade verkligen jobbet. Det var både omväxlande och lärorikt, men också stressigt.
– Vi fungerade som supportavdelning till våra kollegor i fält. Det kunde stå fem personer och vänta vid ett fullastat flygplan redo att lyfta, men utan pengar till bränsle. Det fick jag försöka fixa. Det var stressigt när så många var beroende av att jag gjorde mitt jobb. Men samtidigt var det väldigt kul när man fick samtalet som berättade att nu har planet lyft.
En donation från Saudiarabien på 500 miljoner dollar ändrade plötsligt läget WFP. Det behövdes någon som talade spanska för att kunna arbeta med kollegor i de latinamerikanska länderna, och så var Mauricio anställd.
– Jag hade inget som väntade hemma och att stanna kvar och dessutom få lön kändes som ett bra alternativ, säger Mauricio.
Som anställd arbetade han som projektledare och inköpare. Det innebar förhandlingar med försäljare och transportörer och att han var tvungen att lära sig det juridiska handelsspråket. Efter tre år i Rom kände han dock att han kunde WFP och att ett naturligt steg vore att ge sig ut i fält.
Inom WFP hade man funderat över sin roll för fattigdomsbekämpning och utarbetat nya policies om att övergå till att bli mer av en assistansorganisation. Mat kanske inte alltid är den bästa hjälpen. Ibland kanske pengar är bättre, så att landet i fråga själv får ta ansvar för sitt hjälpbehov. I samband med detta kände Mauricio att han ville lära sig mer om utvecklingsteorier, och dessutom saknade han familjen i Malmö. Därför reste han hem och skrev in sig på Lunds universitet. Nu i dagarna är han färdig med sin masterexamen i utvecklingsstudier och redo att söka jobb som fältarbetare. WFP har precis inlett en ny operation i Tunisien och Libyen så kanske blir det dit han åker.
Planerna på ett jobb som kommunaltjänsteman har Mauricio reviderat. Nu vet han att han vill arbeta med humanitära frågor. Var han hamnar när han bestämmer sig för att stanna i Sverige är en öppen fråga. Regeringskansliet, SIDA eller någon organisation är möjliga alternativ. Att starta eget är inte heller något han är främmande inför.
Text och bild: Annika Söderpalm
Klicka här för utbildningar på Statsvetenskapliga institutionen
Intervjun gjordes i maj 2011 i samband med alumnarrangemanget "Goda språkkunskaper - en dörröppnare till arbetslivet", inom ramen för Göteborgs universitets Språkår.